I dag har två av våra djur lämnat oss,
dels Kvika som jag förut har berättat om. Hon har ju haft sår och bölder under magen under ett års tid och nu vet vi - det var en stor tumör. Den var ca 20 cm tjock och 35 cm lång och minst 15 cm bred. Sen hade även tarmen fastnat i den och hon skulle när som helst ha fått problem med magen. Sedan augusti har hon magrat av rejält så det har tärt på henne.

Lilja åkte hem för 1,5 vecka sedan. Härligt för Kvika att få vara mamma en sista gång. Hon var ett riktigt fölsto.

Här är Kvika 2003 med Garri. Glad och lycklig med ett föl vid sin sida.

Som ridhäst har Kvika också varit en stjärna, vi har tävlat några gånger och gått många kurser i hop. Men framförallt minns jag alla våra härliga fjällturer tillsammans. Glatt framåt över vilka hinder som helst.

En vinterlurvig Kvika med mig på ryggen. Jag kommer verkligen att sakna att rida henne, men framförallt kommer jag att sakna hennes små gnäggningar eller snarare huckringar så snart man kom till stallet eller hagen. Hon var en pratglad dam, men framförallt matgalen. Stod hon i stallet och man skramlade i kraftfodret så blev hon väldigt upprörd och både lät och småstegrade sig i boxen. Kvika Hysterika var hennes smeknamn många gånger. Hon kunde flippa ur över småsaker och bli riktigt upprörd men när man ruskade om henne och sa lägg av så gjorde hon det direkt, smålog och tyckte att det var kul.

Hon ville alltid vara till lags, hon var lättsam i alla situationer. Jag saknar henne redan! Vila i frid Kvika, nu får du träffa ditt döfödda föl från i våras samt din förstfödde son som tragiskt bröt benen som 3,5 åring.

Beslöt även att avliva vår gamla trotjänare Berth-Hobbe i dag, han var 14.5 år. Tandlös och halvblind. Men i övrigt rätt fräsch. Men jag har sett hur han börjat spy upp maten då han inte kunnat tugga ordentligt, samt att han inte alls är lika smidig och snabb längre. Skräcken har funnits att han skulle bli tagen av räven. Så hans dagar var räknade och istället för att han bara skulle försvinna valde jag att ta bort honom. Så han och Kvika vilar nu i samma grav.

Berth-Hobbe, en sjutusan till råttjägare. Även nu sen han blev tandlös så avverkade han dom på rad. Men absolut en säregen katt, han trivdes inte att vara inne (vägrade definitivt att gå på kattlådan-tog hellre en blomkruka) attackerade alla människor som fanns i fötter och ben som yngling. När han fick flytta ut och bli stallkatt på heltid blev han dock något trevligare. Nu kunde han tåla kortare kelstunder, men blev dom för långa så började svansen att piska och sen satt han i handen. Han kunde följa med på promenader och bland det roligaste han visste var att skrämma hästarna när vi red. Antingen lurpassade han likt en bengalisk tiger i gräset runt ridbanan för att helt plötsligt hoppa fram eller så rusade han förbi hela hästhopen tätt intill benen när man red. När alla hästar var passerade så gömde han sig i diket för att göra om samma sak när alla passerat igen.

Alla mina stuggrannar kommer definitivt att sakna honom då han även höll råttfritt hos dom. När man faster kom till sin stuga så såg man inte till honom förrän hon åkt för där var alltid matskålen framme med betydligt godare saker än matte bjöd på.

Var han i stallet när någon häst stod inne så sov han gärna på deras ryggar, varmt och skönt. Dom vande sig rätt snabbt att det kom en katt och hoppade upp på deras rygg. Hans främsta uppgift var dock att hålla koll på alla som passerade gården. Vem var dom och vad gjorde dom här? Som en inspektör klev han värdigt runt och inspekterade. Vila i frid Berth -Hobbe och hoppas du jagar möss med friska tänder och kropp nu