I morse så vaknade av att jag hörde duns, duns, dunsduns. Jag tänkte vad är nu detta för ljud

Skruvade av radion och lyssnade, jo-där kom det igen. Duns! Jag kikade ut genom fönstret och där var det ett föl som var nyfött inne i vindskyddet. Herregud tänkte jag, hon skulle ju inte föla förrän om 2 veckor. Och Rödull som gick i samma hage stod nyfiket och kikade på. Snabbt som 17 ut och tog Rödull in till Stjörnu och Osk. Nu fick Orka och fölis vara i fred. Dunsarna jag hört var när fölet försökte resa sig och dunsade mot plåtväggen. Tur dom väckte mig!

Han kom upp på benen och visade sig vara en mkt kavat kille som var rätt vinglig på benen. Hetl plötsligt fick han slagsida och sprang iväg åt det håll dit det lutade. Jag blev riktigt orolig för det gick fort och han for långt från mamma. Jag skulle iväg och jobba så jag hade inte riktigt nerver att lämna dom i hagen ifall han skulle ta sig ut. Så jag öppnade grinden och ända in i boxen och när han så vinglade iväg åt rätt håll tog jag tag i honom och styrde ut han genom grinden. Det gick i ett nafs och så var vi halvvägs till stallet. Orka följde med utan problem. Men halvvägs blev det tvärstopp så jag lyfte helt sonika upp fölet och bar in honom i boxen med Orka som en hund brevid.

Dom har fått stå inne hela dagen och nu ikväll när jag kom hem fick dom komma ut med Stjörnu och hennes föl. Gissa vem som var först ut genom dörren? Jo, fölet! Han är verkligen framåt! Väl ute i hagen så blev det flera race.

Vad månde det bliva av denna kille? Känns ialla fall skönt att fölningarna är över. Trist att enda stofölet dog men sånt är ju livet. Kvika är i alla fall jättenöjd surrogatmamma i Piteå. Det går hur bra som helst och Kvika är pigg och fräsch.